Para Siempre Real Madrid!

Jag har funderat under helgen angående vår kapten, Raúl och hans fortsatta karriär i Real Madrid. När Pellegrini köptes in som tränare under sommaren var det många som menade att han skulle välja det bästa anfallsparet, vilket efter Benzemas intåg i klubben skulle vara fransmannen och Higuaín. Det snackades om att han nu skulle få nöta bänk i Madrid precis som han fick sig ett adjö från det spanska landslaget. Under början av säsongen bänkades kaptenen för ett simpelt rotationssystem som Pellegrini körde med, men är det fortfarande ett rotationssystem?

För en tid sedan var han även Spaniens ansikte utåt.

Personligen skulle jag nog svara nej, det är icke längre något rotationssystem som ser till att Raúl hamnar på bänken. Nu handlar det mer om att föra facklan vidare till någon annan i laget precis som han gjorde (dock tvungen att göra) i landslaget då Villa tog över rollen som skyttekung. Pellegrini har bänkat honom i tre raka matcher och under dessa tre har Real Madrid två segrar och ett kryss i Milano på protokollet. Sett till den korta statistiken är det ju positiva resultat med Higuaín och Benzema på plan. Men den frågan som vi alla bör ställa till oss själva är hur han själv ser på sin situation i laget just nu. Hur hedersam, positiv och grym Raúl än må vara som person samt ledare för Real Madrid, är han ju trots allt bara mänsklig. Hur skulle du känna dig om du var tvungen att gå från chef till någonting mindre i ditt företag?

Här med Ronaldo under hans första säsong som lagkapten för Real Madrid 2003/04.

Raúl har varit med så pass länge och spelat med så pass många anfallare att han kanske aldrig insåg riktigt att hans dag även skulle komma i laget. Ända sedan han tog över lagkaptensbindeln sommaren 2003 har han ansetts vara odödlig både i klubb- och landslaget. Men idag vet vi att han varit död i landslaget ända sedan EM 2008 och i klubblaget var det många som undrade när han skulle få nöta bänk. När Capello kom till klubben var det många, inklusive mig själv, som trodde att italienaren skulle göra det som han hade gjort med Del Piero i Juventus, nämligen att bänka ikonen. Men så blev det inte, Raúl var en spelare som Capello fullkomligt älskade då han alltid var först på träningarna och alltid var den som kämpade mest. Det säger något om hur Raúl tänker, han ska spela, att han var över trettio var ingenting som han tänkte på.

Capello trodde på kaptenen under säsongen 2006/07.

Själv har han alltid hävdat att han förstår petningen och att hans tid är snart förbi även i klubblaget. Raúl är inte odödlig längre när det gäller startelvan och det har Pellegrini bevisat. Men faktum kvarstår att han trots petningen ändå är en av lagets viktigaste spelare, han är den som blöder Madrid och den som de unga ser upp till. Han har en mycket viktig roll i klubben och på planen, det kan man aldrig ta ifrån honom. Jag kan förstå om han idag kan känna att det är konstigt hur han sitter på bänken, en plats som han inte bekantat sig med ända sedan hans genombrotts år under början och mitten av nittiotalet. Här pratar vi om psykologi, där den odödlige får finna sig vara i en ny position.

Den generation som vi växt upp med under nittiotalet och idag.

Jag vill dock hävda en sak, och detta är väldigt viktigt, och det är att jag håller Raúl som en fortsatt viktig del av bygget trots att han kanske inte anses vara startmaterial av Pellegrini. Raúl är en unik spelare och det kommer säkerligen dröja ett antal år innan vi får se en liknande spelare som kommer från de yngre leden upp till A-laget, även om han först spelade hos Atl. Madrid. Han är Madrid och Madrid är Raúl, han var prinsen som tog över tronen från kung Alfredo di Stéfano och han är spelaren som vi aldrig kommer samt bör glömma.

Länge leve kungen av Madrid.